Hej!

Här kommer interessant inlägg skrivit av Julia Svanberg som är bosatt i Colombia. Hon är frilansjournalist och känd bloggare ”mammas Machete” (www.mammasmachete.se). Hon berättar om Marie Isabels (fd gatubarn) arbete i Medellins högriskområden för att hjälpa barn med svåra trauman efter krigsupplevelser. Vi på ankarstiftelsen kallar projektet ”skaparverkstaden” och genom din gåva kan vi varje månad skicka den stöd som Maria isabel behöver för att fortsätta sitt arbete. Nu kan du läsa lite om det:

Idag var den bästa skaparträffen.
Fast vi grät men bra gråt.
Temat var att uttrycka en jobbig känsla i bild.
Barnen förstod inte. ”eller kan man skriva”, sa jag. ”En dikt, några ord, vad som helst.” De förstod inte ändå.

Ingen någonsin hade bett dem berätta om hur de tänkte och kände.

Jag visade hur man kunde göra.
Frågorna var tunga:
”Fröken, men hur kan man måla det jobbiga när pappa slår mamma varje natt?”
”Fröken, hur ritar jag det jag känner när gubbarna tittar på mig på det där sättet?”
”Jag blir så rädd när vilda kulor (förlupna) kommer in genom mitt fönster”

Tänkte ska sluta eller byta ämne? Allt för jobbigt.. Men alla ville fortsätta. Och plötsligt började de vita arken få form. Färger, känslor, tankar. Tysta arbetade de, i full koncentration.

Så hände det som jag inte vågade tro. ”Vet du fröken” sa en flicka och pekade på sitt verk. ”Det känns som att känslan finns där på pappret nu. Jag vet inte riktigt hur den hamnade där Det är konstigt, för när jag tittar på så känns det hemska inte lika hemskt längre.”
Då grät jag. Det var den allra bästa träffen vi har haft och den starkaste.

Målningen är gjord av Carolina som tre gånger försökt ta sitt liv.

Vad tycker ni? Visst verkar det som dessa två tjejer snubblat över något viktigt. Det är nämligen känt inom liknande område att barn med rätt ledning och lyssnare kan ”måla bort en del av sin ångest”